Om vi skulle vakna upp för 300 år sedan och befinna oss i höjd med Blekingegatan så skulle vi knappast känna igen oss. Då var detta landsorten, med små torp, verkstäder, leriga vägar, små åkerbitar, kor, getter, höns och grisar – ett gytter av folk som försökte klara livhanken med hjälp av varor och hantverkskunskap som de kunde sälja i staden.

Göta landsväg, det vill säga Götgatan, räknas som Stockholms äldsta landsvägsförbindelse. Alla som har läst Per Anders Fogelströms Stockholmssvit kan föreställa sig bilden av denna epok. Då var Götgatan en landsväg ut ur staden, med namnet Göta landsväg, som hade samma sträckning som Götgatan idag fram till Skanstull. Men till skillnad från Götgatan så fortsatte Göta landsväg över Skanstull där det tidigare fanns en landförbindelse i riktning mot Hammarbyhöjden, där vägen krökte sig i kurs mot Årstalandet, över Huddinge och flottbron vid Albysjön ända fram till Södertälje.

Man kan föreställa sig alla förhoppningsfulla människor som kommit Göta landsväg in, drömmande om ett nytt liv i staden och dragande på alla tillhörigheter på enkla kärror med stålskodda trähjul.
Under 1800 talet skedde en stor förändring i form av stadsbebyggelse på Söder, några av höjderna jämnades ut, vattendrag dikades bort. Vid Skanstull anlades stadens första vattenreningsverk som invigdes 1861. Hus byggdes i kvarter med innergårdar och endast ett fåtal av de typiska Söderkåkarna, som idag anses som vackra och pittoreska och som utgör en del av vårt kulturarv, lämnades kvar.            




Götgatan norrut från Skanstull 1895